London, december 2009
Det pågår underjordisk verksamhet i kvarteret där vi bor.Viktoriansk underjordisk verksamhet kan man kanske påstå. De vattenledningar som legat nedgrävda i gatan i över hundra år håller på att bytas ut. Det låter en del; gulvästade, hjälmprydda herrar med cigarretter i mungiporna sågar i asfalten, sågar av de gamla rören, sågar upp de nya i lagom längder. Bultar och dundrar och slamrar. De börjar exakt klockan åtta på morgonen och de håller på till långt in på kvällen. Sisådär tre meter om dagen brukar de hinna med.
Ibland har man haft lust att öppna fönstret, ropa åt dem hålla käften eller gå någon annanstans och föra oväsen. Men man håller sig. Man är ju en gentleman och det är klart som tusan att de gamla viktorianerna måste få avlösning. Man vill ju trots allt ha vatten i duschen om morgnarna.
Så det har blivit att skaffa sig en arbetsplats. Två, noga räknat; jag har alternerat mellan Paddington Public Library och Paul Hamlyn Library på British Museum. Det sistnämnda är bäst, det förstnämnda närmast. Hursomhelst finns det inga genvägar, berättelserna skall födas, hållas vid liv och skrivas var man än sitter. Ord för ord, mening för mening, det är den bistra verkligheten. Men det är lite lättare när de inte sågar järnrör alldeles intill.
Den fjärde boken om Barbarotti samt en roman som utspelar sig i London rör det sig om. Har just skickat iväg Barbarotti till sättning, den heter De ensamma, och man kan väl påstå att den är färdig. Jag ska läsa in den som ljudbok i en studio borta i Greenwich i januari, och den lär finnas på bokhandelsdiskarna i Sverige i juni nästa år. Som vanlig bok också förstås. Hur det ska gå med Londonromanen vete gudarna, men så här långt tycker jag om den. Även om den förbryllar mig, det ska erkännas. Den torde behöva ett års arbete till i alla händelser.
Detta om jobbet. Vad gäller London så håller det stilen. Det har varit översvämningar norröver i landet, i Cumbria ovanför Lake District, där det kom över en fot regn på ett dygn, 340 millimeter. Det var ett s.k. All-Time-High och mycket gick till spillo. Men här i metropolen har det varit en fin höst. Inte mycket regn, oftast blå himlar och fortfarande runt tio grader om morgnarna när vi vandrar i Kensington Gardens.
Vår dagliga tidning heter The Independent; det är ett utmärkt organ som speglar både världen och England på ett seriöst och oförskräckt vis. Det skrivs mycket om det förestående klimatmötet i Köpenhamn förstås, om en sanningskommision som utreder ansvaret för Irakkriget – Mr Blair ligger inte bra till, kan man sammanfatta - och om krisen i Dubai. När det gäller detta skräckparadis skräder man inte orden. Dubai är ett moraliskt genomruttet land som är byggt av slavar. Ditlurade fattiga asiater sliter livet ur sig i hettan för att bygga de ståtliga palats där pengavändarna skall kunna sitta i svalkan, dricka bubbel och styra världen. Ja, ingenstans på jorden syns kapitalismens groteskerier tydligare. Riv skiten. Enligt The Independent, alltså.
Av de nyheter som knappast når över kanalen kan nämnas lord Sugars jungfrutal i The House of Lords; det var det sämsta tal som hållits i parlamentet på tvåhundra år, enligt sansade bedömare. En nyrik pösmunk som hade "no class at all". Men så läxades han också upp ordentligt både av talmannen och av journalisterna. Har man nu blivit avlad får man se till att skärpa sig. De irländska katolska biskoparna ligger också illa till; de har alltså ägnat sig åt att skydda pedofilpräster i omfattande skala under en rad av år, och för dagen är det avbön, avbön och avbön som gäller. De har svårt med trovärdigheten av någon anledning.
Fast det katolska problemet kanske givit eko utanför öriket också, jag vet inte. Överhuvudtaget känns det som om Europa håller på att bli Europa. Jag har rest ganska mycket under hösten: Tyskland, Österrike, Frankrike, Ungern, Danmark, Sverige, samt en del här i England – och jag får en känsla av att samhörigheten tätnar. Åtminstone när det gäller de yngre generationerna; det är inte längre så märkvärdigt om man kommer från det eller det landet, det finns en öppenhet och en rörlighet som rimligen borde vara på gott. Vad gäller förståelsen och toleransen, vill säga. Faran är förstås att det gynnar en monokultur. Alla ser samma filmer, tittar på samma matcher i Champions League, läser samma böcker.
Det sistnämnda kan stavas Stieg Larsson. I alla de länder jag varit har hans böcker legat i skyltfönstren och högt upp på listorna. Och alla tjejer under 22 tycks gilla vampyrer; det är ju egentligen ganska perverst, men en hype är en hype är en hype. När den passerar en viss gräns klipps navelsträngen till det rimliga.
Bokhandelskedjan Borders är på fallrepet, det är en annan nyhet i landet. Det är kris i branschen i England liksom på alla andra ställen. Jag pratade med en kvinna på min favoritbokhandel – Daunt Books – häromdagen, och hon menade att det trots allt kunde vara ett gott tecken. När drakarna dör, blir det plats för lite mindre och trevligare djur. Små självständiga boklådor till exempel. Jag höll med henne. Vem behöver egentligen de urvattnade Akademibokhandlarna i Sverige, som inte verkar ha mycket intresse för litteratur och böcker? Och som inte låter personalen ha det. Hoppas de vänder om medan tid är. Eller dör och lämnar plats för fristående. Tacka vet jag Söderbokhandeln på Götgatan! Om jag någon gång slutar upp att skriva, vill jag arbeta i en sådan oas.
Lästips då? Ja, den här gången blir det två prisbelönta herrar: Håkan Anderson och Steve Sem-Sandberg. Man blir glad när två sådana icke-spekulativa författare får den uppmärksamhet de är värda. Läs dem! Andersons nya heter alltså Den vita väggen (men ta er gärna an de bägge tidgare också, de hänger liksom ihop: Breven och Om en ensamstående herre). Och att Sem-Sandberg fått Augustpriset för sin bok om ghettot i Lodz kan väl inte ha undgått någon. Man skulle nästan vilja ge honom bragdmedaljen också.
På återhörande 2010!
Er förbundne
Håkan Nesser