Pemba, april 2013
En tanzanisk ö norr om Zanzibar. Tvåhundratusen själar ungefär, grönt, bördigt landskap och ungefär sextio fotbollslag uppdelade på fyra divisioner. Vi såg en match häromdagen; vårt lag Manta Heroes förlorade med 2-1 mot Bagamoyo. Tvivelaktig domarinsats, plan som i den svenska gärdsgårdsserien på femtiotalet mer eller mindre. Jag minns hur det var i Stene och Yxhult - men där och då fanns inga höns, inga råmande kor, inga knastrande palmer och muslimska glassförsäljare som inramning. Hönsen lämnade för övrigt inte planen under hela matchen, såg till att hålla sig en bit från bollen, bara, det syntes att de varit med förr.
Vi har dock inte åkt till Pemba för att titta på fotboll och höns, det ska erkännas. Men det blev ju en så ohemult lång och kall vinter. Man hade föreställt sig att hemlandet skulle välkomna en tillbaka efter sex och halvt år i förskingringen med en tidig och mild vår, men där hackade man mormor i låret - för att använda en schackterm som börjat komma ur bruk. En fransman här i grannhyddan förklarade för oss igår att det är golfströmmen som tappat farten; den orkar inte bjuda de sibiriska högtrycken motstånd längre, om tio år kommer det att anordnas stadslopp på skidor i Paris.
Fan tro’t och global warming har många sidor. Här på Pemba befinner vi oss i början av den våta årstiden, men det märks inte mycket. Några regnskvättar då och då, men mest sol och 25-35 grader dag som natt. En grön och vacker kryddö är det, man producerar framförallt kryddnejlika, är världens ledande exportör, har det sagts oss, och vi bor faktiskt mitt inne i en skog av clove trees. Det doftar gott överallt, utom ur författarens gymnastikskor som han använder för att kunna knalla runt bland koraller och sjöborrar vid lågvatten.
När fru Elke och gode vännen Stefan dyker sitter jag och skriver. Rättar till de sista detaljerna i årets roman – Levande och döda i Winsford – en berättelse från Exmoor, en helt annan miljö än den jag har för ögonen förvisso, och som vi lämnade bakom oss vid återflytten till Sverige. Boken kommer ut i juli, jag hoppas den kan tilltala en och annan läsare. Den har i varje fall det snyggaste omslag jag någonsin begåvats med, diskret och distinkt som Beatles vita album. Och en dimmig häst, det missade Lennon/McCartney.
Jag översätter också. Tanken är att jag ska skriva en bok från Berlin nästa år – New York (Maskarna på Carmine Street), London (Himmel över London) och Berlin (Sexton dagar i Berlin) ska bilda ett slags storstadstrilogi - och min skoltyska behöver skärpas när jag ska dit och göra research. Således har jag åtagit mig uppdraget att översätta ett tyskt manuskript till svenska. Jag har en och annan bekant i den tyska förlagsvärlden, och för några månader sedan fick jag en förfrågan från en av dem. En kvinna som vi kan kalla fru K ringde och berättade att hon hade skrivit en roman och eftersom hon är förtjust i mina böcker om Van Veeteren hade hon använt sig av dessa berättelsers anonyma europeiska landskap. Maardam, Kaalbringen och det ena med det andra. Hade jag någonting att invända gentemot detta? Det hade jag inte. Tack så mycket, sa fru K. Skulle jag kunna tänka mig att översätta boken till svenska? Det kunde jag inte.
Till en början, vill säga. Men så ringde hon igen. Kom till Stockholm. Vi åt lunch och diskuterade saken. Med tanke på bokens innehåll, med en och annan nyckelfigur som en normalbegåvad tysk läsare skulle identifiera lätt som en plätt, så tyckte hon att det vore bättre om boken kom ut på svenska först. Sedan fick man väl se, den tyska bokvärlden är en smula känslig. Och om jag inte rodde översättningen i land, fick hon väl acceptera nederlaget och tänka om.
Så nu sitter man här med sitt lexikon och sin sömniga realskoletyska. Boken heter Straff. Författarpseudonymen är Paula Polanski. Jag har kommit till sidan 150 av 200 och jag börjar tro att jag kommer att ro det i land. Jag har alltid beundrat och högaktat folk som arbetar som översättare. Jag gör det i ännu högre grad nu. Ett grannlaga och oglamoröst kneg som borde avlönas bättre. Sannerligen.
Två lästips till slut, ett svenskt och ett ryskt. Det svenska gäller förstås Therese Söderlind. Hennes Mot Bålberget är ännu bättre än hennes debut Norrlands svårmod. Hon är helt enkelt en ny stor berättare med ett språk och en stil (och en historia, förstås) som man njuter av från första sidan till den sista. Åtminstone jag. Ryskan ifråga heter Olga Slavnikova och hennes roman 2017. Någon har sagt att hon är en Bulgakov i kjolar och det är en ganska bra jämförelse. En dråplig metafor i var fjärde mening, måhända en aning överlastat, och en drift med Ryssland och det ryska som gör att man knappast längtar dit. Myllrande, parodiskt, dystopiskt och roligt. Och ändå allvarligt och mänskligt.
Men nog om läsande och skrivande. Nu är det högvatten, jag går och badar.
Er förbundne
Håkan Nesser
Tidigare rapporter