Berlin, april 2014
Fasanenstrasse. Alldeles i närheten av Berlin Literaturhaus och Käthe Kollwitz Museum. I hjärtat av gamla Västberlin, kan man säga. Sitter här och skriver sedan några dagar, det har varit mycket Tyskland den här våren. En ”Lesungsturné” i januari, en annan i mars. Bokmässan i Leipzig och nu research i Berlin, således.

Det är den där tredje boken i storstadstrilogin som jag kämpar med. ”Tretton dagar i Berlin” är arbetsnamnet, men bara halvvägs kommen vågar jag inte spekulera om slutresultatet. De bägge första trilogidelarna är i alla händelser ”Maskarna på Carmine Street”, som utspelar sig i New York, och ”Himmel över London”, kanske är de bekanta.

Berlin är behagligt. Staden har ju en historia som är allt annat än behaglig, men jag hittar inget ord som beskriver staden bättre idag. Naturligtvis är det trendigt och hippt och gudvetvad - inte minst gäller detta det nyöppnade köpparadiset Berlin Bikini invid Bahnhof Zoo - men för två vardagsflanörer som mig och Norton, är det just det stillsamma intrycket vi bär med oss: Här är skönt att vara. Behagligt.

Vi befinner vi oss i gamla Väst-, således. Alltsedan murens fall har alla restaureringspengar gått till gamla Öst-. Med viss rätt och jag minns hur det såg ut när jag besökte stan i början av nittiotalet. Friedrichstrasse var ett brett dike med en himlaskrapande lyftkran var femtionde meter. Pottsdamer Platz var en öken. Men Mitte var på väg att bli coolt. Tachele fanns kvar, bitar av muren också. Och det var billigt att bo här för vanliga människor; Berlin är byggt för bortåt tio miljoner människor, i mitten av nittiotalet fattades nästan hälften. Varje vecka flyttade fem nya svenska konstnärer hit. Those were the days, men nu, tjugo år senare, börjar lägenhetspriserna likna andra storstäders i Europa.

På Steinplatz, dit Norton och jag brukar ta vår kvällspromenad, finns två minnesstenar. Den ena för är rest för nationalsocialismens offer, den andra för stalinismens. Det finns få städer i världen som innehåller så mycket historiskt lidande som den här. Innan vi åkte hit såg jag på nytt filmen om Berlins sista dagar, med en fullkomligt briljant Bruno Ganz som Hitler. Vilket vansinne; man kan nog påstå att den sista krigsmånaden i Berlin 1945 är hela nittonhundratalets bottennapp. I varje fall i Europa.

Den tyska tystnaden om åren 1945-1950 är också häpnadsväckande. Det har nästan inte skrivits någonting om den tiden; hela landet låg i ruiner, miljontals människor var hemlösa efter de allierades bombningar. Nöden var stor. Men skammen var ännu större, det gällde att glömma. Stig Dagerman hör till de få som dokumenterat. Peter Weiss också, annars nästan ingen. Skammen har kanske många uttryck, men det starkaste och relevantaste är nog tystnad. Lock på, glömska kom i min famn.

Detta om detta; med min egen roman vet jag inte hur det går; den försöker i varje fall inte spegla vad stackars Berlin varit med om. Jag bodde i New York i två år, i London drygt fyra. I de städerna kände jag mig hemma. Berlin tycker jag om, men jag är inte rotad här på samma sätt, alls inte. Så det blir en annan sorts historia, men så är det ju varje gång. Man måste alltid skriva en ny bok. Till form och till innehåll, och eftersom jag snart är uppe i trettio så blir det inte lättare. På intet vis. Men å andra sidan: varför ska det vara lätt?

Vi stannar här en vecka till, jag och Norton. Sedan är det filmpremiär i Närke – och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla. Ska bli kul, jag har sett filmen och tycker den är rätt förtjusande. Om man inte faller för Amandas tolkning av Signhild, så vet jag inte vad man ska falla för. Men jag är förstås en smula part i målet, bäst att ligga lågt. Därefter blir det lugn och ro på Gotland. Sommarhalvåret ligger i antågande. Bränna skräp, plantera tomater, vandra i skogen, morgonbada i kallt hav – kan man längta efter något bättre? En smula arbete också förstås; framförallt är det korrekturet till ”Straff”, min översättning av Paula Polanskis roman, som måste bli färdigt. Men allt har sin tid, det ska nog ros i hamn, det också.

Och så Berlinromanen, då. Klar med ett första manus till jul, det är min fromma förhoppning. Ett lästips till slut, om någon skulle vara intresserad, och bara ett den här gången, eftersom jag tuggat mig igenom en del föga intressanta romaner. Det finns ju gudbevars sådana också. Men en vill jag alltså rekommendera: Joyce Carol Oates Carthage. Hon publicerar ju runt tusen sidor per år, och jag har alltid tyckt att hon är lite ojämn. Det finns höjdpunkter som We were the Mulvanys, och hennes nyss utkomna Carthage är enligt mitt förmenande en ny sådan fullträff. Psykologiskt trovärdig, intelligent skruvad och rakt igenom spännande. Tjock dessutom, i det här fallet skadar det absolut inte. Så ge henne gärna en chans till, jag gjorde det och ångrar mig inte.

Och som sagt: gamla Västberlin är värt en mässa. På återhörande från Gotland när det blommar och göken gal.

Er förbundne

Håkan Nesser
Cookies | Sitemap