New York, augusti 2007
Jag sitter på en bänk på nyrestaurerade Father Demo Square och samtalar med en granne om 1900-talets stora uppfinningar. Om vilken som skulle vara den största... datorn eller flygplanet, kanske? Eller TV:n? Ingalunda hävdar min granne, en lätt överviktig, cigarrökande, tredje generationens italiensk invandrare.
”AC”, väser han och låter som en sentida Marlon Brando. ”Thank God there is air-conditioning!”
Personligen tycker jag inte om luftkonditionering, men det är en snobbig kusinen-från-landet-inställning. Om man till exempel bor en sommar i New York, till exempel har åkt i ett fullpackat A-rain nerifrån Brooklyn vid fyratiden en eftermiddag, till exempel stapplat upp genom de syrelösa kulvertarna på stationen vid 4th Street, och lyckats släpat sig hem de sista tvåhundra meterna i den sinnesbedövande, fuktiga hettan, ja, då är man rätt tacksam för att man inte stängde av den svala luften när man gick hemifrån på morgonen. För vissa dagar är sådana på den här platsen. Men inte alla, det kommer häftiga, livgivande regn också, och vi har inte tillbringat hela sommaren på Manhattan. Uppe i Catskills är det svalare, ute på Long Island också. Vi har generösa, husägande vänner både här och där, och det är detta val varje någotsånär välbärgad New Yorkbo ställs inför en gång i livet. Var ska jag välja att andas under helgerna om sommaren? Upstate New York eller Long Island. (Eller New England, kanske?) Long Island är lite dyrare, lite mondänare, förstås ;Great Gatsby här och där, och om man ska ta sig ut på Highway 495 en fredag eftermiddag och åka tillbaka på söndagskvällen, är det rätt bra om man har AC i bilen också; det kan ta några timmar nämligen. Fem eller sex åt vardera hållet istället för två.
Men stan är bra trots perioderna av fuktig hetta. Jazzdansen mellan operahusen på Lincoln Center, till exempel. Gratiskonserterna i Central eller Prospect Park. Svala, tidiga morgnar längs Hudson, och det finns faktiskt närbelägna stränder på Staten Island. Något lite har man väl jobbat också. Den där New Yorkromanen rullar vidare (har just passerat sidan 180), och det har varit ett stort kriminalkonvent på Hyatt Hotel invid Grand Central Station. Flera hundra krimiförfattare, de flesta från USA, förstås, men också något dussin kanadensare, en kvartett australiensare, en spanjor (Javier Serra, han som skrev om Dante mycket bättre och en aning tidigare än Dan Brown gjorde det), samt en svensk. Det var rätt roligt, särskilt mellan panelerna och föredragen, men så brukar det ju vara.
Men nu i början av augusti tar vi med oss Norton the dog och flyger över till Sverige en stund. Tre veckor på Gotland, liten stuga på Furillen; papper och penna, hundpromenader, svala bad, lugn och ro, vallmo och blåklint, magiska sensommarnätter och det ena med det andra. Sedan tillbaka till Manhattan i september. Då är det Barbarotti III som gäller; berättelsen om Ante Valdemar Roos, vad den nu ska heta. I alla händelser lär den dyka upp till våren.
Återkommer.
Er förbundne
Håkan Nesser