New York sent i oktober, 2007
Grå fredag på Carmine Street. Regn i luften, för första gången sedan början av maj har temperaturen sjunkit under 20-strecket; det har varit en lång sommar och träden är fortfarande gröna på Manhattan. När skridskobanan uppe vid Rockefeller öppnade för ett par veckor sedan var det rekordvarmt; över 30 och de kvinnliga skrillorna gled runt i bikini och solbrillor. Jaja, Gore har ju fått både Oscar och Nobelpris för sina klimatvarningar, så man får väl anta att det faktiskt är på det viset. Vi håller på att smälta bort och gå under.
I väntan på detta sorgliga öde har vi ägnat oss åt annat. Besökte Sverige både i augusti och september, till exempel. Husbygge på Gotland respektive bokmässan i Göteborg, bägge företeelserna lika roliga och obligatoriskt intressanta. En författartur till Istanbul också, alldeles härförleden; ännu en av dessa magiska städer och det är märkligt hur den svenska litteraturen breder ut sig.
Även här i Amerikat har vi rest, till exempel upp till Adirondacks för att vandra och för att titta på höstfärger. Stället vi hamnade på hette Four Peaks, där fanns både björn och annat vilt, men i närheten också Lake Placid, dubbel gammal olympiaby, och om kvällarna framför stockvedsbrasan fick man en ganska tydlig förnimmelse av att befinna sig i ett Kalle Anka-äventyr från 50-talet.
Själva Manhattan är dock inte mycket Disney. Om här finns andra orosmoln, heter ett av dem ”Gentrification”; det betyder att staden långsamt håller på att lyxbebyggas. Nya skrapor i glas och stål skjuter i höjden och hyrorna stiger långsamt överallt, trots den ekonomiska krisen. Även i vårt kvarter börjar man märka av fenomenet: Mr Mo, kinesen med laundromaten har slagit igen efter mer än 30 år i samma lokal. Den oerhört välsorterade videobutiken bredvid Grey Dog – där man kunde gå in och skaffa sig fem olika italienska 70-talsfilmer på fem minuter – har gått samma väg; ägaren tröttnade och flyttade med lagret till Minneapolis. Ett av de klassiska italienska caféerna på Bleecker och två vinylbutiker har också kastat in handduken, och här och var i gathörnen sitter folk med listor där man skriva på upprop för bevarandet av det gamla, mångkulturella South Village.
That’s life, kanske. That’s evolution. Fortfarande finns klubbarna kvar där Dylan och Hendrix och alla jazzlegenderna lirade – Village Vanguard, till exempel – men man ska nog inte vara säker på att de finns om tjugofem år. Fast det kommer säkert att sitta en liten plakett på väggen intill den famösa tempura-baren, eller vad tusan det kommer att heta på den tiden.
Men det är långt dit. Fortfarande är här rufft och trevligt. Gatorna är knögliga och de där kvarteren väster om 7th Avenue, mellan Leroy och Greenwich Avenue, ungefär, ja, de kommer nog alltid att bestå, helt enkelt för att det är den bästa stadsmiljön i världen. Hörnet av Perry och 4th Street, som sagt, det var den Vår Herre såg för sig när han på den tionde dagen skapade gatukorsningen, och det är klart han sett till att K-märka den.
Vad gäller skrivandet, så pågår det som vanligt. Man gnetar på i sitt anletes svett och den där New Yorkhistorien är i det närmaste klar; snart dags att lägga undan och glömma den ett par månader medan jag på nytt sätter tänderna i Barbarotti III. Den utkommer i Sverige i augusti 2008, vid det laget har jag säkert också hittat en bra titel. Eller också får det stanna vid arbetsnamnet, man vet aldrig: Ante Valdemar Roos och den utmätta tiden? Den är i varje fall inte för lättsmält.
I alla händelser: varmaste hälsningar från städernas stad i Halloweentider.
Er förbundne
Håkan Nesser