New York, februari 2008
Det står en målare i hörnet av Perry och Fjärde.
Jag har tidigare utnämnt just denna gatukorsning till världens bästa. Har på intet vis reviderat min uppfattning, men nu har jag alltså sett den här konstnären stå med sitt staffli och måla under ett par veckors tid. Jag passerar förbi varje gång jag går upp till gymmet på Greenwich Avenue för att träna, och häromdagen tog jag mod till mig och stannade för att prata med honom. Han ser alltid lite butter och lite koncentrerad ut. Sextiofemårsåldern, grått skägg och glasögon; lager på lager av kläder för att hålla värmen och stora svarta hörlurar. Jag bad om ursäkt, förklarade läget och frågade om han möjligen hade för avsikt att sälja tavlan när han var färdig med den. Tyvärr, fick jag veta. Han målade på kommission; beställaren var en dansk som bodde i huset på Perry i östra delen av korsningen. Skulle flytta hem till Danmark till sommaren. Jag sa att jag förstod och att jag var glad att konstverket ändå skulle hamna i ett grannland till mitt eget. Konstnären drog på munnen, satte på sig hörlurarna och återupptog sitt färgduttande. Jag vandrade hemåt medan jag funderade på vem den där dansken kunde vara. Och på hur pass inspirerande det kan vara för en konstnär att måla samma gathörn två gånger. Jag tror inte jag vågar be honom. Får ta ett par foton istället, det är inte det sämsta.
Januari är till ända, för övrigt. Eliot påstår ju att april är den grymmaste av månader, men det gäller bara om man mot förmodan överlevt januari. Hursomhelst har undertecknad suttit på New York Public Library på 42:a gatan hela månaden och färdigställt ”Berättelse om herr Roos”, dvs. Barbarotti III. Tidskriftsrummet nere till vänster, lokalen är stor, vacker och tyst; plats för ett femtiotal fria forskare och det är aldrig fullt. Det finns sannerligen värre ställen att tillbringa en svår vintermånad på och man befinner sig förstås i åtminstone lika hög grad inne i själva boken. Så man ska inte klaga.
Januari är också den månad då presidentvalet skjutit fart på allvar här i landet. Det är en historia som är ungefär lika skojig och ungefär dubbelt så utdragen som Eurovision Song Contest. Primärvalen i Iowa och New Hampshire tilldrog sig närmast hysterisk uppmärksamhet, framförallt beroende på kampen mellan Obama och Hillary. Den första färgade eller den första kvinnliga presidenten, det räknar alla med. I det republikanska lägret har den märklige herr Huckabee (en gångbar romantitel faktiskt) flutit upp. Han fick en massa röster borta i högerkristna Mid-West, i New Hampshire fick han nästan ingenting. Jag träffade en god vän som bor borta i Meatpacking häromdagen; han berättade att han haft en mardröm där han en morgon vaknade upp, satte på TV:n och fick veta att den nye presidenten hette Huckabee. Skulle det bli så, lämnar jag landet, förklarade min vän. Han hade svarta halvmånar under ögonen och verkade inte lycklig. Men, som sagt, alla förväntar sig en demokratisk storseger i november; skulle det bli Den märklige herr H. är det nog dags att utropa New York som självständig republik.
Nåja, detta om den politiska teatern. Den 5 februari torde det vara klart om Hillary eller Obama blir demokratisk kandidat, och då är det också klart om New York Giants vunnit Superbowl eller inte. Final den 3 februari i Arizona, frågan är vilketdera spektaklet som bedöms som viktigast av gemene amerikan. Samma dag som fotbollsfinalen åker vi till Hawaii, hustru Elke och jag, för två veckors semester. Planet kommer inte att vara fullsatt. Lite läsa och lite skriva blir det också förstås, därute i Stilla Havet. Ska bli skönt, hoppas bara att vi kommer att uppleva det något positivare än en elev jag hade på 70-talet under min lärartid i Märsta. Pappan var flygkapten och hon fick ledigt i två veckor i januari för att åka med honom till just Hawaii. Hennes klasskamrater var gröna av avund, en stor del av kollegiet likaså. Det här var alltså en tid när en flygresa, vilken som helst, kunde betecknas som ett litet äventyr. I synnerhet om man inte hade det så fett och hörde hemma i en norrförort till Stockholm. När flickebarnet kom tillbaka, brunbränt och berest, frågade jag henne hur hon haft det. ”Skittråkigt”, svarade hon. ”Det är mycket bättre i Märsta.” Om jag träffar en hawaiian med reslust vet jag i alla fall vart jag skall rekommendera honom att åka.
En bokrekommendation till slut, och apropå det där danska jag började med: Läs Vi, de drunknade av Carsten Jensen – det är en alldeles makalös roman och den är så tjock att den räcker ända fram till våren!
Men det är inte han som bor på Perry.
Er varmt förbundne
Håkan Nesser