London, augusti 2008
Jag tillbringade två somrar här på sextiotalet. Jag har förstås varit här en del under senare år också. Men min innersta bild av London ristades då. 1966 och 1967. Vi var några unga herrar från Närke som tog färjan från Göteborg, den hette Saga och det kostade 90 spänn tur och retur. Att komma från Kumla till London var stort. 1966 var den sommar då England blev världsmästare i fotboll, på hemmaplan. Vi såg finalen mellan Tyskland och England på en kladdig TV-skärm på ungdomshärbärget i Covent Garden där vi bodde. Hundra personer framför teven, en tredjedel tyskar, en tredjedel engelsmän, en tredjedel övriga världen, ungefär. 4-2 till England efter förlängning. Den kvällen och den natten var tio miljoner människor ute på gatorna och firade. Den urgamla lagen om att pubarna måste sluta servera öl klockan elva låg i ruiner. Antalet badande i fontänen på Trafalgar Square slog alla rekord. England för the cup, Germany for the saucer! Jag tror Alf Ramsey, Englands lagledare, blev adlad samma kväll.
Året därpå var Flower-Power-sommaren. 1967 var det stora musikåret, det största på hela 60-talet. A Whiter Shade of Pale. Sergeant Pepper. Pink Floyd lirade på Alexandra Palace, det var Sid Barrets sista framträdande innan han försvann in i dimmorna, om jag inte tar fel. Vi hörde hundra band på en månad, det var nu de stora utomhuskonserterna började ta fart. Windsor, till exempel, där Arthur Brown damp ner på scenen från en helikopter med brinnade hår. På Round House i Chalk Farm såg vi John Mayall’s Bluesbreakers med Eric Clapton tre gånger.
Om 1967 handlar ju min bok och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla. I augusti spelar man in den som film. I Närke! På torvmossen i Säbylund, bland annat. Det hade jag inte tänkt mig när jag kravlade omkring därute under den obarmhärtiga solen och försökte gneta ihop pengar till – just det, de där resorna till London. Cirklarna sluts, kan man säga.
Det var en stor tid, hursomhelst. London finns förstås kvar drygt fyrtio år senare. Carnaby Street ligger där den ligger och en del klubbar bär samma namn som under storhetsåren. Men mycket är förändrat, kanske mest betraktarens ögon. Det är en viss skillnad mellan att vara 16-17 och att vara 58. Fast Covent Garden är definitivt annorlunda. Då var det ruffiga fruktgrossistkvarter runt operahuset, vi käkade äpplen och bananer och vindruvor gratis på väg in mot Soho. Och på väg hem. Idag är Covent Garden trendigt. Chica caféer, dyra boutiquer och över måttan fullt av turister.
Men London är fortfarande bra. Givetvis. Vi har just kommit hit och inte hunnit mer än nosa på det än. Bor på gränsen mellan Bayswater och Notting Hill, det där området där huspriserna steg med 30-40 procent bara på grund av en enda film. Fast det är trevligt här, och nära till Kensington Gardens och Hyde Park. Kanske är parkerna det allra bästa med London, jag har för mig att vi gillade dem redan för 40 år sedan. Regent’s till exempel med Primpose Hill, och framför allt Hampstead Heath. Skulle man bo för evigt i den här stan, vore det nog till Hampstead man skulle söka sig. Pratade häromdan med en kille som bor däruppe; på somrarna går han varje morgon tvärs över gatan och tar en simtur i parken. I herrarnas pond. Ser inte ett hus eller ett enda tecken på civilisation medan han plaskar omkring där. Bara vild natur och en och annan kanadagås som håller honom sällskap. Och Paddington Station ligger bara tio minuter bort!
Bland det nya, det som inte alltid har funnits i den här stan, är förstås Bristish Library uppe vid King’s Cross är en lysande tillskott. Liksom Tate Modern – hela området utefter Themsen, för övrigt, på bägge sidorna; man kan gå och gå i mil. Eller miles åtminstone, det kunde man inte förr i tiden.
Ber dock att få återkomma om London när vi hunnit nosa lite noggrannare. Både författare, hustru och hund. I augusti finns det anledning att åka hem till Sverige, jag kommer ut med ny bok då – den tredje om Gunnar Barbarotti. Berättelse om herr Roos heter den, och jag kommer att fara land och rike runt och prata om den och signera, som man numera gör som författare. Ska bli kul. Har ju mest träffat amerikanska läsare de senaste två åren, men skillnaden är nog mindre än man kanske vill föreställa sig. En bok är en bok och en läsare är en läsare.
Följande orter får försöka stå ut med mig, men det är förstås frivilligt och man kan titta på OS i Beijing istället, åtminstone i början av hösten: Söderköping (11 aug), Hallstahammar (15 aug), Hallsberg (15 aug), Kumla (16 aug), Malmö (18 aug), Lund (18 aug), Båstad (19 aug), Halmstad (19 aug), Göteborg (19aug), Stockholm (21 aug), Uppsala (21 aug), Visby (23 aug), Kristianstad (30 aug), Mantova i Italien (5-6 sep), Simrishamn (13 sep), Stockholm (16 sep), Skogås (17 sep), Lidingö (18 sep), Göteborg (bokmässan 26-28 sep), Hjo (7 okt), Årsta (8 okt), Visby (14 okt), Älta (20 okt), Växjö (21 okt), Vara (22 okt), Uppsala (23 okt), Mellerud (29 okt), Hedemora (30 okt), Tyskland, Österrike och Schweiz (2-12 nov), Örebro (15 nov) och Norrköping (16 nov).
Med reservation för en och annan liten ändring, förstås, och som upplysning till den som trodde att en författare bara sitter på sitt fläsk och skriver.
Men efter dessa eskapader i svenska (ja, lite europeiska också) farvatten blir det London igen. Den här staden har kanske inte så många uppenbara fördelar jämfört med New York – men i varje fall en: man spelar fotboll istället för baseball och det där som amerikanarna också kallar fotboll! Tyvärr är mina bägge livskamrater, Elke och Norton, måttligt intresserade av den gröna mattans schack, så jag får väl sätta mig på Highbury ensam. Nåja, riktigt ensam kommer jag förmodligen inte att vara.
Over and out så länge, och om det är någon som undrar över det där med mördaren i Kim Novakboken, så är den 19 december ett bra datum att hålla i minnet. SVT; jag ber att få återkomma i den saken också.
Er varmt förbundne,
Håkan Nesser