Gotland, oktober 2008
Befinner mig i Rute socken. Sitter framför ett fönster, blickar ut över en enbacke, ett stenugnsbageri och en vidsträckt dalgång i tilltagande höstfärger. Norton sover i en soffa vid min sida, björkved brinner stadigt i kaminen, det är höst och gott att vara. Av den ekonomiska krisen märks inte mycket. Av den amerikanska presidentvalskampanjen inte ett vitten. Men jag ser en kanin; den sitter i solen och slickar tassarna.
Det är bokhöst också. Läsandets förlovade tid. Återkommen från den 100 000-hövdade mässan i Göteborg uppskattar jag lugnet och stillheten på norra Gotland. Tankarna och orden får en särskild mättnad dagar som denna. Åtminstone vill man inbilla sig det. Jag gjorde det i hög grad under morgonens långa hundpromenad, det var sällsamt vackert och vad Norton inbillade sig vet jag inte. Men svansföringen var hög och lukterna legio. Jag tror det luktar godare om hösten än under någon annan årstid, när jag frågar experten om saken öppnar han ett öga och tittar på mig en stund, sedan gäspar han och nickar bifall. Människor frågar om de mest självklara saker.
Har befunnit mig i Sverige halvannan månad vid det här laget - sedan min bok om Ante Valdemar Roos kom ut i mitten av augusti i stort sett. Det ser ut för mig som det ser ut för många svenska författare numera: man skriver i sitt anletes svett från december till juni; efter sommaren utkommer en bok om det gått enligt ritningarna. Sedan ger man sig ut och föreläser på bibliotek, på bokens dagar, på litterära gästabud. Det är inte alls någon dum ordning, att möta läsare är betydelsefullt, det är ju trots allt dem det gäller. Det är viktigare att läsa än att skriva och varje bok är en sorts samtal – mellan en författare och en läsare. Det är heller inte förrän man står där öga mot öga med honom eller henne i Skillinge eller Hjo eller Hedemora, som han eller hon får en ärlig chans att komma till tals. Det samtal som läsandet innebär är ju ensidigt såtillvida att det bara är författaren som pratar. Hela tiden. Men det är läsaren som har den egentliga makten: när som helst kan han eller hon slå igen boken och samtalet upphör. En författare som skriver och skriver, som pratar och pratar utan att någon läser och lyssnar är en lite sorglig företeelse. Det finns antagligen vissa boksidor som aldrig mött en enda läsare; lika gärna kunde författaren ha gått ut i skogen – en vacker höstdag som den här till exempel - grävt en grop och läst sin dikt ner i den. Skottat igen och gått hem. Eller?
Nåja, denna sistnämnda tanke har antagligen inte tillägnat sig den rätta höstliga mättnaden.
En annan bokmässa (förutom den göteborgska) som jag bevistat nyligen gick av stapeln i den italienska renässansstaden Mantova. Det är en mycket renommerad historia, äger rum varje år, alla är där och jag kan bara rikta maningen till alla bok- och Italienälskare: åk dit! Vissa mässor – som t.ex Frankfurt är egentligen inte till för vare sig läsare eller författare, men Mantova och Göteborg hör definitivt till de goda. Här sitter själva boken i högsätet, själva det skrivna ordet, tack alla ni som organiserar, bjuder in och sätter guldkant på läsandet!
När turnerandet tar slut i november blir det dags att samla ihop sig och åstadkomma en och annan rad, förstås. Elke och jag återvänder till London, Norton får vänja sig vid Kensington Gardens och Hyde Park istället för Ruteskogarna, vi tar itu med kulturlivet i en något urbanare mening. Konserter, opera, teater och slikt. Och skrivande som sagt; främst gäller det att färdigställa nästa års roman – Maskarna på Carmine Street – den lär utkomma i augusti 2009, utspelar sig i New York och är en kallhamrad historia; jag vet inte varför jag väljer ordet ”kallhamrad”, men det dök upp och krävde företräde.
Näst främst väntar Barbarottis fjärde del, som ännu inte har någon titel trots att den passerat sidan 450. Nåja, med titlar är det som det är, de kommer när de kommer; gäller bara att vänta in den rätta.
Det filmas i Närke också, vilket får mitt hjärta att röras och vilket jag gärna upprepar. Och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla – enligt alla inblandade har det gått planenligt och alldeles utmärkt så här långt, nu väntar interiörtagningar och vad det lider klippning och musiksättning. Man kan hoppas på premiär under våren, men kanske dröjer det till hösten. Det är med film som med hus på Gotland: det tar tid att få det färdigt. Huset jag sitter och rapporterar ifrån är inte vårt eget, vi hyr det av Sveriges bäste bagare och hans hustru. Hon tycker om att benämnas så: Bagarens hustru. Har lovat mig att jag får använda det som titel om inget annat dyker upp.
I alla händelser återkommer jag med en Londonrapport i december. I väntan på denna en bokrekommendation – den där 900-sidingen som många läser i dessa dagar: De välvilliga av Jonthan Littell. En oerhört skrämmande och oerhört märklig roman; ideligen under läsningen får man påminna sig om att det faktiskt inte är dokumentärt -att författaren inte är identisk med den komplexe huvudpersonen i boken. Som psykologisk studie av en högt uppsatt, judeutrotande nazist är skildringen inträngande långt bortom smärtgränsen. En vidrig studie förvisso, men sällan har vidrigheten målats i så dystert trovärdiga färger. Det måste ha varit så här de tänkte; en och annan av dem i varje fall. Ja, läs den så får ni se. Fast det tar lite tid och den väger en del.
Rörande Kim Novak och vem som mördade Bertil Albertsson till slut, så har en del oväntade dokument flutit in under senare tid, dock i god tid före filmvisningen och avslöjandet på SVT den 19 december. Håller som bäst på och utreder och ber att få återkomma i saken.
Med tillönskan om en skön höst, och tid att läsa en och annan god berättelse.
Er förtrogne,
Håkan Nesser