Exmoor/London, april 2009
Jag stiger in på puben i Wheddon Cross och frågar om Norton är välkommen.
Det är han visst, förklarar bartendern vänligt, hundar är alltid lika välkomna, men de får ingen öl eller whisky. Sådan är lagen.
Istället får Norton en skål vatten, själv prövar jag en Exmoor Ale. Vi är båda lika törstiga, har vandrat över de böljande hedarna i tre timmar. Wheddon Cross är inkarnationen av en engelsk by. En vägkorsning, en affär med postkontor och två bensinpumpar; ett tjugotal gamla stenhus, en kyrka och ett värdshus. The Rest and Be Thankful Inn. Runtomkring, i det landskap vi just nosat omkring i, ligger utspridda gårdar med betesmarker för kor och får. Särskilt det senare, det är födslotid också, vi har sett hundratals tackor med nyfödda lamm i sluttningarna. Skogsdungar och vandringsleder och porlande bäckar förvisso, men framförallt är det uråldrigt kulturlandskap. Det är oerhört vackert, särskilt nu när blomningen skjuter fart. Lärkor drillar, en flock rådjur driver över en höglänt hed, en örn ryttlar; God’s in his Heaven, All’s Right with the World, som Browning skriver. Man vill aldrig sluta gå. Det är sådant här som kan göra poeter av grishandlare.
Barmannen heter Phil, han frågar var jag kommer ifrån, vi pratar artigt strunt en stund och sedan frågar han om jag vill vara med i pubens Grand National-vadslagning. Jag nickar och lägger de två erforderliga punden i en glasburk, drar ett namn på en kuse ur en annan.
Cloudy Lane. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av hästkapplöpning. Phil förklarar att han nog står i 50:1, men skulle han mot förmodan vinna, är det bara jag kommer till puben och kasserar in 80 pund. Sedan är det förstås kutym att man bjuder laget runt, men det brukar ändå bli lite över.
Följande dag vandrar Norton och jag 10 miles genom landskapet, ända upp till Exmoors högsta punkt, Dunkery Beacon; det är lika hänförande som igår, och på eftermiddagen tittar vi på Grand National på Aintree på BBC 1. Jag tror Cloudy Lane faller över något av de första hindren, hör i varje fall inte hans namn nämnas under hela loppet. Vinnaren heter istället Mon Mome, men herregud, vad hade jag inbillat mig? Det var 40 hästar i startfältet, som jag uppfattade det kom ungefär hälften i mål med ryttaren kvar i sadeln. Jag går ändå upp till puben en timme senare. Han som hade Mon Mome på sin lott heter Jeremy, har bott alla sina 79 år i Wheddon Cross, och naturligtvis bjuder han laget runt. Ångrar att han inte spelade på sin häst på riktigt också. Han gav faktiskt 100 gånger insatsen.
Det här är det andra England, tänker jag. Det som man ibland får för sig bara finns i gamla deckare. Det har en sådan självklar charm att det är svårt att tro på det. Exmoor ligger precis i kanten av havet också. Eller åtminstone Bristol Channel. Under veckan som vi är borta från London passar vi förstås också på att vandra utefter kusten. Porlock Weir nästan ända bort till Lynmouth, det var här i krokarna – i närheten av Culbone - som Coleridge skrev sin berömda opierusdikt Kubla Kahn. Genom National Trusts försorg är mer eller mindre hela kuststräckan runt Dorset, Devon, Cornwall och Somerset säkrad. En gång, om man får leva för evigt, vill jag gå hela vägen, det är en kust som erbjuder allt ett öga vill ha och kan ta till sig. Och bypubar med två timmars mellanrum ungefär, man behöver inte ens ha ryggsäck.
I London har april varit en het månad, i synnerhet tack vare G20-mötet, förstås. Barack Obama intog förstasidan av vår dagliga tidning The Independent sex dagar i sträck; oftast i sällskap med Gordon Brown, men monsieur Sarkozy och frau Merkel och en del andra fick också sin beskärda del. Även signor Berlusconi, fast på annat vis; han lyckades till och med irritera drottningen. Ja, hon är i gott sällskap.
Veckan efter G20 är det en viss Ian Tomlinson som intar förstasidorna. Han blev nerklubbad av en polis i samband med demonstrationerna mot toppmötet, och dog av en hjärtattack kort därpå. En amerikansk bankman på tillfälligt besök råkade filma händelsen, och hade sinnesnärvaro nog att överlämna bildbevisen till massmedia istället för att gå till polisen. Det var ju polisen som var orsaken till Tomlinsons död. Tomlinson var dock ingen demonstrant, inte alls. Han var på hemväg från jobbet, bara, och råkade passera förbi. Ännu så länge, i skrivande stund, har man inte namngivit den skyldige polismannen, men han är identifierad; han var ju maskerad, det är ju regel numera, lika identitetslöst på bägge sidor om barrikaderna. Och från början – innan bildbevisen kom i dagen – förnekade Metropolitan Police att det förekommit några som helst oegentligheter. Känns mönstret igen?
I skuggan(eller solen kanske?) av G20 och allt möjligt annat världsligt har magnolian hållit på att slå ut under hela månaden. Långsamt och värdigt och krisen i världen till trots; det känns betryggande på något vis. Riktigt allt kan faktiskt inte raseras i en ekonomisk handvändning, tycks det. Ungefär lika glädjande är det att hitta sin bokhandel; i mitt fall har det blivit Daunt Books, jag brukar gå bort till den på Holland Park Avenue, den ligger närmast, men det finns en annan på Marylebone High Street. Fristående naturligtvis, böckerna uppställda enligt något de kallar edwardiansk modell; stort urval, inga pallar med bestsellers och dagsländor, ja, det är en stilla fröjd.
Sent i april inträffar för övrigt också London Book Fair, det är mest en historia för förlag och agenter, ingenting för författare och läsare egentligen, men jag ska ändå ta tillfället i akt. Vad gäller själva det egna skrivandet så skrider det framåt, jag vågar påstå det. Går just igenom korrekturet till Maskarna på Carmine Street, samtidigt som jag försöker ro Barbarotti IV i hamn. Vissa dagar tror jag faktiskt att det kommer att fungera. Både det ena och det andra; man får försöka bita huvudet av tvivlet i varje fall.
Lästips till slut: Alone in Berlin, Hans Falladas skildring av diskret personligt motstånd under andra världskriget. Boken har efter drygt sex decennier kommit i engelsk översättning. Originalets titel är ”Jeder stirbt für sich allein” (1947), jag vet inte vad den heter på svenska, men jag hoppas den finns. Hänförande läsning hursomhelst; Primo Levi har kallat den ”The greatest book ever written about German resistence to the Nazis”. Jag är böjd att hålla med. Vill man av någon anledning läsa kriminalromaner föreslår jag Ann Cleeves och hennes Shetlandsserie. Inte minst för landskapets skull, dessa vindpinade öar med tydliga nordiska korrespondenser. Och för Cleeves noggranna, inkännande hantverk, förstås.
I maj blir det Gotland en stund, sedan tillbaka till London - och Bristol en vecka för något slags konferens - mer om detta i nästa rapport. Vid det laget torde det vara sommar.
Er förbundne,
Håkan Nesser