Rute socken, Gotland, augusti 2009
Smultronsommar.
Jag är färgblind och det har alltid varit föremål för viss munterhet i familjen att jag inte kan hitta smultron. Det lilla röda försvinner liksom i det stora gröna – jag upplevde den där berömda röran långt innan herr Bildt uppfann den - och jag brukar trampa sönder bären istället för att plocka dem. Men den här sommaren har det varit annorlunda. Det har varit så gott om det röda att inte ens jag kunnat undgå det. Under morgonpromenaderna med Norton the dog har jag ibland fått ihop fulla nävar, och det är nog så att i denna värld, så till brädden fylld av nöd och krig och elände, finns det ingenting godare än ett moget, solvarmt smultron. Man ska vara tacksam. Det är en sorts motvikt.
Man ska också vara tacksam att man får vara på den här ön. Med åldern kommer en längtan till det enkla och det stilla tillbaka. Träd, gräs och stenar - i varje fall gäller det undertecknad. Det kan vara nog av upplevelser, tid att gå tillbaka till naturen, den som alltid tålmodigt stått och väntat på en och som kommer att stå kvar när man är borta. Blåelden, vallmon och strandrågen. Man ska väl inte påstå att man alltid förstår sig på herr Bergman, som levde i fyrtio år en fågelflyghalvtimmes väg härifrån, men han sa något om att på Fårö fick allt sin rätta vikt och betydelse. I synnerhet han själv. Och visst är det så; det är inte i manegen, på arenan eller i bloggbruset som människan egentligen hör hemma – manegen och arenan och bloggbruset är mera som ett sådant där gammaldags flugpapper, där de som kommer lite för nära eller inte kan hålla sig borta fastnar. Och när man sedan sitter där och tvittrar kan det vara svårt att riktigt veta vem man är.
Detta om detta. Efter sommar kommer höst, och när smultronets sötma har falnat i munhålan börjar något annat. För min personliga del är det förstås en bok som kommer ut. Igen. Det är min tjugoandra roman på ungefär lika många år, den heter alltså Maskarna på Carmine Street, utspelar sig till största delen i New York och den har gått som följetong i Svenska Dagbladet hela sommaren. Så en och annan har kanske redan nästan läst den. Fast från och med den 14 augusti finns den som riktig bok. Jag tog mig igenom historien på nytt när jag fick det första exemplaret i min hand härförleden, och märkte till min glädje att den blev sådan som det var avsett - vad som nu kan menas med det. Vad läsarna tycker återstår att se, jag hoppas den faller i god jord; den är i varje fall skriven med fullaste allvar och den handlar om sådant som möjligen är viktigt. De där vrårna av livet där eldarna kanske brinner. Eller borde ha brunnit. Det där svåråtkomliga som det ändå känns värt att leta efter. Inte smultron, någonting mörkare. Ett mönster kanske?
I berättelsens form, denna outslitliga degel där allt kan smältas och gestaltas.
Så hösten innebär en del resande och en del pratande - ännu en gång. Dalsland, Nyköping, Uppsala, Edinburgh, Budapest, Bremen, Hamburg, Linz, Nantes, Ljusdal, Boxholm, Luleå, Frankfurt, Marburg, Wien, Visby, Karlstad, Köpenhamn, Stockholm… ja, det blir något radikalt annorlunda än att gå och plocka smultron med hunden i sakta mak. Men allt har förstås sin tid, och sedan kommer en lång skrivarvinter i London. Det ska bli en roman från den metropolen också, och – som Virginia Woolfe sa – I believe I have a first sentence! Alltid något.
Men jag ska också färdigställa den fjärde romanen om inspektör Barbarotti; den torde komma ut i juni nästa år och den torde få namnet De ensamma. Ity den handlar om mycket men framförallt om människans obotliga ensamhet. Tror jag; det är inte alltid lätt att hitta själva kärnan i en lång, lång historia, och antagligen finns det flera.
Huruvida det sedan blir fler böcker återstår att se. En femte Barbarotti har jag inom mig, och kanske någonting annat också. Men mer än en femårsplan finns det knappast.
Under vintern torde det i alla händelser vara dags för premiär på filmen och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla. Januari eller februari har det sports mig. Det är något jag ser mycket fram emot. Jag har bara sett ett par kort-korta avsnitt, men det verkade så överdådigt bra.
Det finns således en del att ägna sig åt i väntan på nästa års smultron. Om det nu går att få syn på dem en gång till. Lästips också: Ta er gärna an Ola Larsmos Jag vill inte tjäna. En stark, insiktsfull och berörande bok om en läkare i 1880-talets Uppsala. Och första stycket på sidan 264 skall man läsa tre gånger. Minst.
Måtte sensommaren bli värd namnet, nästa rapport från London i höst!
Er förbundne
Håkan Nesser