London, februari 2010
Detta är den månad då påskliljorna förväntas slå ut.Föreliggande epistel är skriven i början av februari, och vi har inte hunnit riktigt så långt än. Men det är plusgrader och snöfritt och fåglarna börjar göra sig påminta i kvarteren runt Westbourne Grove. Även i parkerna, förstås, så utan tvivel finns det hopp.
En företeelse som verkar mera hopplös är Londons kollektivtrafik. Under ett par veckor har jag pendlat fram och tillbaka till Westcombe Park, ett par snäpp bortanför Greenwich. Om man går in på nätet och googlar fram sin restid - Circle Line från Bayswater, byte till Southeastern Railway vid Cannon Street - så får man veta att resan skall ta 58 minuter. Detta inträffar aldrig. Ofta ligger Circle Line nere helt och hållet, man får hitta på en annan resväg och i värsta fall knöka sig in på ett Central Linetåg. Det speciella med just dessa tåg är att de är konstruerade för människor som är ungefär 165 centimeter långa. För egen del är jag 195. Så jag försöker undvika den linjen.
Det värsta är dock inte de förkrympta vagnarna. Det värsta är mängden av resenärer. Scenen vid London Bridge Station varje morgon liknar en sorts dystopi av Roy Andersson. Om du kommer utifrån Docklands och ska byta till någon tunnelbanelinje vid London Bridge, måste du först stå i kö för att komma in på station, sedan för att komma fram till spärrarna, sedan för att komma ut på perrongen, och när du väl kommit så långt blir du ofta stående och ser åtta-tio tåg passera, innan du lyckas mangla dig ombord på ett. Varje morgon. Dag ut, dag in. Jag skulle tro att själva restiden är ungefär en tiondel av väntetiden.
Nu åkte jag gudskelov åt andra hållet. Klev alltså av i Westcombe Park, vandrade upp till Humber Studios och satte mig och läste. 581 sidor audiobok. Den heter De ensamma och kommer ut den 4 juni. Som vanlig bok också naturligtvis. Träffade en gammal idol därute, för övrigt: Manfred Mann. Han lär fylla sjuttio i år, råkar bo granne med studion och kom in en dag och påstod att han behövde en svensk röst på sin nya CD. Så jag läste ett par dikter, vi får väl se vad han gör av det.
Och så har jag varit i Twickenham, ett stycke sydvästerut i London och rugbyns Mecka i England. Min gode vän som tog mig dit påstår att denna sport är överlägsen fotboll på alla sätt och vis. ”It’s an immensely intellectual game”, brukar han säga, och när jag nu för första gången satt på läktarplats och fick alla finesser beskrivna för mig, blev jag nästan benägen att hålla med honom. Nu var vi inte på den stora arenan, där England besegrade Wales dagen före inför 82000 åskådare i Six Nations, en turnering som äger rum varje år – utan på ”The Stoop”, den mindre anläggningen strax intill. Matchen jag såg var bara en cupmatch mellan Harlequins och Gloucester (29-31, olyckligtvis), men det var knökat med folk och stämningen var god. En viktig skillnad mellan rugby och fotboll är att rugby är en gentlemannasport, och man bör dricka guinness, pinot noir eller liknande medan man tittar. Det gör på intet vis saken sämre. Hursomhelst, att upptäcka ordning i kaos är alltid intressant, och det är precis detta som sker när man börjar förstå sig på subtiliteterna och finesserna i denna sport, som för den oinvigde kan te sig som brutal brottning i lera med en boll som man inte lyckats göra rund.
På den politiska hemmaarenan pågår bataljer av annat slag här i landet. Dels är det frågan om huruvida Englands inträde i Irakkriget hade legitimitet. Många sansade bedömare anser att så inte var fallet, men Tony Blair har just suttit i de anklagades bås och försvarat sig med näbbar och klor. Dels är det problemet med de skattefuskande parlamentsledamöterna; det finns en utbredd kultur vad det gäller att ta emot höga bidrag för dubbelt boende, och det finns inte många som går fria. Så folk är en smula förbannade, kan man väl sammanfattade, och politikerföraktet firar nya triumfer.
Vad gäller mitt skrivande, så är alltså den fjärde boken om Gunnar Barbarotti i hamn. För närvarande är jag fortsatt djupt involverad i den där romanen som utspelar sig här i London. Har just passerat sidan 400 och tycker inte att jag har slutet i sikte. Så ett par hundra sidor till blir nog, och – för att citera gamle Van Veeteren – det är en djävla historia.
Det kan också konstateras att tiden går. I slutet av månaden passerar jag ett nytt streck, om allt går väl; jag och Elke lämnar Norton hos svärfar i Bremen och smiter till en ö i solen. Kap Verde, närmare bestämt. Ser mycket fram emot detta; även om den engelska vintern inte kommit i närheten av den svenska det här året, så har det varit en smula solfattigt.
Boktipset den här gången får bli Pascal Merciers Nattåg till Lissabon, och vill man inte läsa hela boken, kan man nöja sig med det som är kursiverat. Finns många sanningar att hämta där. Till alla som ämnar sig till London vill jag rikta en annan uppmaning: Gå och se War Horse! Det är en teateruppsättning utöver det vanliga, ett slitet uttryck måhända, men i det här fallet stämmer det. Och det spelar ingen roll om man är tolv, trettio eller åttio.
På återhörande när Kensington Gardens står i blom.
Er förbundne
Håkan Nesser