Aktuellt

Runstenen vaknar

När denna hemsida avstannade för ett antal år sedan, hade den djupt analoge författaren nog tänkt att sista ordet var inristat, så att säga. Emellertid har saker och ting inträffat på det personliga planet som gör att han fått lov att tänka om härvidlag.

Man vill sätta honom i fängelse nämligen, och för att den eventuelle läsaren av denna sida inte ska behöva sväva i någon sorts ovisshet om hur denna obehagliga historia ser ut, kommer sagde författare, alltså jag själv, att presentera det hela.

Till att börja med genom en längre artikel som publicerades i Dagens Nyheter den 28 februari 2025 (nätupplagan) samt den 2 mars 2025 (papperstidningen).

Sedan en något kortare sammanfattning, en tidslinje över hur det gick till när herr och fru Nesser fick sin tilltro till vårt samhälles rättsmaskineri om inte krossad så satt i ordentlig gungning.

Det hela rör sig förstås om en bagatell, när man beaktar hur det ser ut i resten av världen så här långt inne i det tjugoförsta århundradet, men ett stillsamt och privat litet helvete har det ändå varit.

För den som möjligen är intresserad är det bara att klicka sig fram. 


DÖMDA  
Lamentation över ett rättsfall   

Juli 2024 

Låt mig börja denna klagosång med ett nutida tyskt ordspråk.

            I Sverige går det bra att mörda, men akta dig för skatteverket. (Svensk översättning EG Brahms)

            Detta råd är framförallt avsett för tyskar som av den ena eller andra anledningen tänker bosätta sig i vårt avlånga land. Alldeles särskilt riktar det sig till folk som har sin utkomst som något slags kulturarbetare, och man brukar hänvisa till vad två av våra mest kända sådana råkade ut för, nämligen Ingmar Bergman, som hämtades av polis under pågående repetition på Kungliga Dramaten, samt Astrid Lindgren, som ålades att betala 102 procent av sina inkomster i skatt.

            Det gläder mig dock bara måttligt att vara en i detta fina sällskap. Ungefär så här står det till med min urgamla rätt att mig beskatta, som det heter i urkunderna.

 

1.     Under mina dryga femtio år som inkomsttagare har jag bidragit med åtskilliga miljoner i form av skatter till statskassan.

2.     Jag har också bidragit med ytterligare 8 miljoner kronor, eftersom min skatterådgivare slarvade. Vi kan kalla honom Småland. Om Småland skött sitt uppdrag istället för att slarva hade jag och min fru fått behålla dessa pengar, då de var intjänade och skattade medan vi ej var bosatta och ej skattskyldiga i Sverige.

3.     Skatteverket nöjer sig dock inte med så lite. Man vill också att vi betalar drygt 3 miljoner i så kallat skattetillägg. Detta som extra straff eftersom Småland inte upprättade våra deklarationer korrekt. (Vi har inte längre något med Småland att göra.)

4.     Man kunde tro att detta vore nog. Vi åläggs att betala över 11 miljoner kronor för ett misstag som någon annan begått. Men då känner man inte våra myndigheter; skatteverkets partner Ekobrottsmyndigheten sätter nämligen igång en utredning mot oss för grovt skattebrott. Eftersom utredarna i denna process, herr Smajlet och herr Kofot, själva arbetar på skatteverket kommer men ledigt och enkelt fram till att vi ska åtalas för sagda brott.

5.     Åtalet mot oss hamnar hos Stockholms tingsrätt, och efter sedvanliga förhandlingar kommer en enig rätt fram till att vi är oskyldiga. Småland erkänner att han gjort allvarliga misstag och vi slipper såväl fängelse som skattetillägg. Domen är helt och hållet korrekt och utmärkt välskriven. Om det varit fråga om en fotbollsmatch istället för en domstolsförhandling hade vi vunnit med ungefär 7-0. Alla åklagarens vittnen talade till vår fördel. (Alla utom vittne nummer 8, men han visade sig vara död och kunde inte tala till någons för- eller nackdel.)

6.     Vi gläds åt ovanstående i två veckor. Rättvisan har segrat. Åklagaren, vi kan kalla henne Bosse, är dock inte nöjd. Kanske har hon fått en uppsträckning från skatteverket, men därom tvista konspirationsteoretikerna; i alla händelser bestämmer sig Bosse för att överklaga till hovrätten.

7.     Det går ett år innan vi får det tvivelaktiga nöjet att beträda de mångtrampade trapporna i Wrangelska palatset på Riddarholmen i Stockholm, som en gång inhyste kungligheter men som nu bebos av Svea hovrätt. Frun och jag närvarar under två dagar av fyra. Åklagare Bosses sakframställan, liksom hennes medarbetares slutplädering, är lika oriktiga och andefattiga som de var för ett år sedan. Intet nytt har framkommit.

8.     Det går några veckor. På min namnsdag, den 14 juni, är vi som vanligt ute och tar hand om våra hästar. Det är en vacker sommarförmiddag med molntussad blå himmel och tusen sinom tusen blommor i det långa ängsgräset, när vi på våra mobiler nås av budskapet att vi är dömda till vardera ett år och sex månaders fängelse.

9.     Dömda! Här är vi nu, i den nionde kretsen i den perverterade rättvisans malström. I skrivande stund har en månad gått, sommaren har fortsatt in i juli. Jag vandrar dagligen med våra bägge hundar i vårt vackra landskap här på ön och tänker att det är den sista sommaren. Samma hundar, samma landskap, men kanske inte samma människa. Ity:

Av vår gamla förtröstan på det myndighetssverige som Axel Oxenstierna skapade för snart fyra sekler sedan återstår blott sot och aska. Vår inbillning om att det här landet i mångt och mycket ändå fungerar är bortblåst. Vi förstår, har alltid förstått, att om man blir åtalad i Ryssland eller Kina eller Iran, så är det liktydigt med att man döms. Visst har vi känt till att horribla domslut förkommit inom rättsskipningen även i vårt land, vi insåg bara inte att det nu var vår tur. Under den månad som gått sedan domen föll har vi fått massor av brev och mejl från upprörda bekanta. Och obekanta; läsare skickar blommor, gamla elever vill demonstrera, i Norge erinrar man sig en viss svensk minister som utnämnde deras land till den sista Sovjetstaten, nu har Sverige tagit över det epitetet.

”Ni vann ju med 6-3”, kommenterar en av mina gamla elever, som uppenbarligen fortfarande kan räkna. ”Alla fyra i tingsrätten friade er, i hovrätten förlorade ni med 3-2.” Någon annan, en välutbildad jurist påpekar att samtliga fem nämndemän, tre i tinget, två i hovet, friade. ”Det är dessa som representerar det som kallas Det allmänna rättsmedvetandet. De som satte dit er är ju tre knas i hovrätten, eller hur?”

Jag svarar att jag visserligen är part i målet men ändå är böjd att instämma. Helhjärtat, om jag ska vara ärlig. Tre knas var det. Ordförandeknasen blev ett par veckor efter att ha dömt oss känd i Visby, där han dömde fel i ett uppvisningsmål, skrivet för att den åtalade skulle frias – vilket 80 procent av publiken (många jurister) insåg men inte domaren. Han blev också känd för ett par uttalanden: 1) Det här målet är en kantboll. 2) Hur jag dömer beror på vilket humör jag har när jag vaknar på morgonen. (Ja, du läser rätt.)

Ridå, som det heter. Och varning för Svea hovrätt.

Jag pratar med andra jurister. De instämmer också. Domen är helt vansinnig, så ologisk och så uselt skriven att man skäms å lagmännens vägnar. ”Ni är ju för fasen oskyldiga, ni har betalat miljontals kronor för någon annans misstag, ni har schavotterat i media i mer än sex års tid för den här sakens skull. Och nu ska de sätta er i fängelse också!”

Även detta citat från en erfaren jurist. Vad tänker ni göra? undrar hon också.

Överklaga till Högsta domstolen, förstås, svarar jag. Det går säkert fint, det lär vara uppemot två procent som beviljas prövningstillstånd.

            Fängelse, alltså? konstaterar juristen.

            Jo, antagligen, instämmer jag. Fast det lär ju vara lite ont om platser på våra anstalter; jag kommer att vara över 75 när det blir dags, kanske hinner jag avlida först.

            Men din fru är väl yngre?

            Jag säger att vi är medvetna om det problemet. Liksom problemet om hur man ska bära sig åt för att sköta en gård medan man sitter bakom galler. Hästar och åsnor och hundar och katter och höns ska tas om hand, kan man be ett skatteverk eller en hovrätt om lite hjälp med den saken?

            Som svar på den frågan kan jag bara höra ett bistert gapskratt och en kommentar från Tyskland.

            ”Det kan du fetglömma!” (Svensk översättning EG Brahms.)


Faktaruta: I den så kallade Paradisläckan 2018 - där det uppdagades att Småland underlåtit att likvidera vårt Maltabolag i tid, trots att han reste dit med bara detta enda ärende - fanns ungefär 1200 svenskar med. Det rörde sig om folk som hade bolag utomlands av främst skatteskäl. Nästan alla dessa svenskar var bosatta och skattskyldiga i Sverige, och många ägnade sig åt det som brukar kallas ”avancerad skatteplanering”. Jag och min fru bodde under de aktuella åren i New York och England och ägnade oss inte ett dugg åt planering av skatter; när det kom till sådant följde vi bara vår rådgivares råd. Inget var heller det minsta olagligt, och om vi senare haft ett uppsåt att lura till oss pengar, så måste det ha varit världens mest korkade uppsåt någonsin.

Men man måste ha ”uppsåt” för att kunna dömas för skattebrott. För den sakens skull har det uppfunnits något som heter ”likgiltighetsuppsåt”. Det passar möjligen bra när någon sticker en kniv i någon annans mage och sedan går därifrån utan att bry sig om följderna, men att applicera det på ett fall som vårt är så pass bisarrt att Högsta domstolen kanske inser att här behövs vägledning - som det heter. Vi är inte ens skyldiga till ”oaktsamhet”; vi har anlitat och betalat för en skatterådgivare som vi haft i många år, som klanderfritt upprättat våra deklarationer i många år och som rådde oss att upprätta bolag på Malta när vi skulle bo utomlands. Vi anlitade Swedbank, vi anlitade en av världens största revisionsbyråer, BDO. Vi litade på dessa, vi tror att man har rätt att känna sådan tillit. Häri ligger vårt hopp.

Det kan tilläggas att jag skickade ett mejl till skatteverket och undrade hur många av de tolvhundra svenskarna som dömts till fängelse.

            Fick inget svar. De sa att de inte visste. Jag tror dem inte.

 

Februari 2025

Ovanstående skrevs i juli 2024 i samband med att vår överklagan till Högsta domstolen skickades in.

Idag är det den 12 februari 2025. Det har gått sju månader. Om nio dagar fyller jag 75 och vi har just fått besked att HD inte tar upp vårt fall överhuvudtaget. Vi kommer att sättas i fängelse för ett brott vi inte begått. Vi kommer att ha betalat 11 miljoner kronor för ett misstag som vår rådgivare begick. Nio personer har bedömt vår skuld, sex av dem friade oss, tre dömde oss. Högsta domstolen lät det passera, de har viktigare saker att ägna sig åt.

            Hovrätten dömde oss för likgiltighetsuppsåt. Hur man kan vara likgiltig och ha uppsåt på samma gång är som sagt en gåta, men i juridikens värld går det bra. Den här gången, men kanske inte nästa gång.

            De har nämligen ett uttryck i denna den högsta dömande församlingen i vårt land:

            Låt oss vänta på nästa spårvagn!

Det betyder ungefär: Vi har mycket att stå i, vi väntar på att det dimper ner ett liknande fall på vårt bord, så kan vi ta itu med det då istället.

För så ligger det tyvärr till. Det är inte HD:s uppgift att rätta till alla felaktiga domar som hamnar hos dem; det vore ogörligt, det förstår även en presumtiv fängelsekund. Det måste finnas ett prejudicerande syfte, någon sorts vägledning för de lägre instanserna, tingsrätt och hovrätt.

Det är lätt att skönja ett systemfel här; många mål hamnar alltför lätt i blott en eller ett par domares händer. En kedja är som bekant inte starkare än dess svagaste länk, det var vad som drabbade oss, och mot omdömeslösa beslutsfattare står sig tonvis av juridik, en skock nämndemän och sunt förnuft slätt.

Och att begreppet likgiltighetsuppsåt – åtminstone i dess nuvarande tappning – är försvunnet om tio år, ja, ska vi slå vad?

            I alla händelser har min tilltro till rättsmaskineriet i vårt land - den har tidigare varit naggad i många kanter, det ska gudarna veta – nu upphört en gång för alla.

 

Lamentationens sista vers (För den som intresserar sig för den deduktiva slutledningens ädla konst)

Svea hovrätts dom och argumentationen som leder fram till den är lågvattenmärken. Kanske kan man använda eländet i framtiden som en tentamensfråga för första terminens juridikstudenter: Finn fem fel! (Studenter som misslyckas, skiljes från utbildningen.)

Det mest flagranta hänger på ett ”måste”. Hovrätten menar att jag och min fru senast ett visst datum MÅSTE ha känt till att pengarna från Malta skulle tas upp i våra deklarationer. Detta ”måste” är helt taget ut luften, egentligen menar man nog ”borde”. Men ”borde” duger inte som domskäl, så man drämmer till med ett ”måste”. I vårt fall finns inte ens ett ”borde”, vår rådgivare hade lovat att allt med Malta var klart, de medel som stod kvar i bolaget kunde utan problem tas hem utan att behöva beskattas i Sverige, och varför skulle vi tvivla på honom? Det fanns ingen, absolut ingen, anledning; han hade under flera år varit oss behjälplig på många olika sätt. Hans fadäs med Malta är fortfarande obegriplig för oss, och han har erkänt att allt var hans fel.

            Men det där med ”borde” och ”måste”, alltså. Det finns en regel för deduktiva slutledningar, huggen i sten:

            You cannot derive an “is” from an “ought”. (Ung. Man kan inte härleda ett måste ur ett borde.)

            Det är exakt detta Svea hovrätt gjort.

            Och så fanns där inte ens ett ”ought”.

            För övrigt: Rimligt tvivel heter det. Om sex av nio dömande tvivlar, föreligger de facto rimligt tvivel.

            Detta om detta, och varje dag försöker man omvandla sin förtvivlan till förtröstan.

Håkan Nesser, författare



Makarna Nessers fall

Tidslinje 2006 – 2025

2006-2012

Vi bor utomlands, i USA och England och är ej fullt skattskrivna i Sverige.

Startar ett bolag på Malta dit vissa av mina royalties går in.

För böcker sålda i Sverige betalar jag skatt i Sverige. När vi bor i England betalas också skatt för böcker som sålts i England därstädes.

 

2012

Vi bestämmer oss för att flytta hem till Sverige och meddelar vår skatterådgivare detta. Han säger ok, och tar på sig att se till att Maltabolaget avslutas så att de pengar som finns kvar där ska vara skattade och klara att ta hem till Sverige utan att behöva skattas här också.

Jag ser till att inga royalties går dit efter 1 oktober. Rådgivaren åker till Malta i september att ombesörja sin uppgift. Vi har mycket kontakt under den här tiden, han är också inblandad i en del filmkontrakt. Strax före jul frågar jag om allt är klart med Malta och får jakande svar.

Vi återinvandrar till Sverige den 1 januari 2013.

 

2013-2018

Vår rådgivare upprättar som vanligt våra deklarationer. Vi tar hem kvarvarande pengar från Maltabolaget 2013-2015. Rådgivaren tar inte upp dessa pengar i deklarationerna eftersom de enligt honom är skattade och klara på Malta.

 

2018

På våren uppdagas något som kommer att kallas Paradisläckan. I detta dokument framgår bland annat att ca 1200 svenskar haft bolag på Malta (och några andra ställen) av skatteskäl. Nästan alla dessa svenskar har fört ut pengar från Sverige, det har inte vi gjort. Alla pengar som gick till Maltabolaget kom från länder utanför Sverige, och vi var inte skattskyldiga i Sverige under de aktuella åren.

En journalist från SVT och säger att vi lurat Skatteverket på 15 miljoner. Jag svarar att det inte alls ligger till på det viset, pengarna var intjänade och skattade utomlands medan vi inte bodde i Sverige. Jaså? säger journalisten. Jag kontaktar genast vår rådgivare som förklarar att det är solklart så att vi inte behövt skatta för dessa inkomster.

 

Senare på året får vi en förfrågan från skatteverket, de vill ha in vissa uppgifter. Jag kontaktar rådgivaren som säger att det är lugnt och att han ska förklara allt för verket.

 

2019

Skatteverket hör då och då av sig, jag hänvisar till rådgivaren som fortsätter att sköta ärendet.

Ungefär i november börjar vi förstå att rådgivaren schabblat när det gällde likvideringen av Maltabolaget. Likvideringen blev aldrig av 2012, och konsekvensen av detta misstag är att vi måste betala ca 8 miljoner i skatt. Vi får veta detta en vecka före jul och har en knapp månad på oss att fixa det hela. Vi anlitar advokater, lyckas låna ihop det begärda beloppet och betalar.

 

2020

Vi får veta att en åklagare på Ekobrottsmyndigheten bestämt att inleda en förundersökning mot oss för grovt skattebrott. Detta sker och åtal mot oss väcks 2022

 

2023

Målet tas upp i tingsrätten i Stockholm. Vår rådgivare har också åtalats och han erkänner att allt beror på misstag gjorda av honom 2012. Vi frikännes från alla anklagelser av en enig rätt.

Domen är helt logisk och mycket välskriven. Vi drar en lättnadens suck. Jag har schavotterat en del i media, det har gått fem år sedan den första löpsedeln. Håkan Nesser skattesmitare!

Efter två veckor får vi veta att åklagaren överklagat. Det känns som om vi vunnit en fotbollsmatch med 7-0 (samtliga av åklagarens vittnen talade till vår fördel), men nu ska matchen spelas om. Varken vi eller någon annan förstår riktigt varför.

 

2024

Efter förhandling å Svea hovrätt döms vi! Rätten är inte enig, vi har förlorat med 3-2. Jag intervjuas under några dagar i alla upptänkliga medier. Hur känns det? Det känns som att blivit överkörd av tåget, svarar jag.

Vi överklagar till Högsta domstolen.

 

2025

Den 12 februari, nio dagar före min 75-årsdag, meddelar HD att de inte tar upp vårt fall till prövning. Min fru och jag skall sitta vardera 18 månader i fängelse. End of story?

I mars månad ansöker vi om resning. Varje läskunnig och tänkande människa som tar del våra advokaters ansökan förstår att Svea hovrätts dom och domskäl är helt uppåt väggarna. Jag tänker att om vi vägras resning är det nog egentligen så att jag dog på våren 2018 och att jag av oklara skäl hamnat i helvetet, som består av en biograf där det i all evighet visas en fruktansvärt oändligt lång och tråkig film där, producerad av skatteverket och ekobrottsmyndigheten, och där jag, också av oklara skäl, spelar huvudrollen.

 

Ett litet tillägg:

Om vår rådgivare inte begått sitt misstag, hade skatteverket gått miste om våra åtta miljoner.

Om sagde rådgivare hade insett sitt misstag i december 2012, istället för 2019, och informerat oss om saken, hade vi väntat ett år med vår hemflytt, och fått behålla våra pengar.

I alla händelser borde man vara nöjd med våra bidrag till statskassan. Vid ett tillfälle under processen bad jag skatteverket att få reda på hur mycket skatt jag betalat i det land där jag en gång kom till världen.

Svaret var att de inte kunde svara.

Vid en något senare tidpunkt bad jag att få veta hur många av de 1200 svenskarna i paradisläckan som dömts till fängelse.

Det ville de inte heller svara på. För egen del vill jag bara travestera Shakespeare:

Something is rotten in the state of Sweden.